Har varit och lunchat med en jobbakompis idag och det var behövligt från båda håll tror jag. Jag kan erkänna att jag saknar vardagen på jobbet, inte arbetet man gör för det kan jag vara utan men alla kollegor och allt runt omkring. Man spenderar ju en hel del timmar i veckan där så det är väl inte så konstigt. Är jag redo att börja jobba nu, nej. Jag vill njuta av Hannas första år och va tillsammans med mina tjejer och varva ner. Men när dagen kommer så är jag redo =).
Lunchen var bra i dubbel bemärkelse. Min kollega går ett mentorsprogram och träffar en Mentor 1 ggr i månaden för att utveckla sig i jobbet och det hon berättade var väldigt intressant och jag har själv funderat på att nu har jag ett helt år på att fundera ut vad jag vill göra när jag blir stor (eller i alla fall när jag börjar jobba om 1 år). Så nu har jag fått lite verktyg för att komma vidare i mina funderingar. Ska göra en livslinje med viktiga händelser i mitt liv och en karriärslinje där jag ska anteckna saker jag är bra på och saker jag tycker är kul och förhoppningsvis hitta något konkret att berätta för chefen som jag ska träffa i slutet av April.
Att köra upp gick förvånadsvärt bra och måste bero på att jag varit hemma för kort stund. När jag skulle börja jobba efter att jag fått Lovisa så kändes vägen alldeles för lång och det fanns dagar då man undrade vad man höll på med som pendlade 16 mil till jobbet varje dag, när man öppnar lönekuvertet så förstår man.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar